Detta som jag ska berätta för er är inte lätt överhuvudtaget och jag vill inte berätta detta för att någon ska tycka synd om mig..Utan jag hoppas på att mina ord kan göra en liten inverkan och att vi kan uppskatta som människor det vi har och det vi gör.Men inte minst älska dom som vi har i livet för att det kanske kan vara den sista..Därefter kommer också det som jag lät gadda på min hand. Trust No One.. När jag behövde lita som mest på människor och världen så fick jag sorg och besvikelsen..
Jag har suttit och gråtit så många gånger nu så att jag vet inte vart jag ska börja eller vart jag ska sluta..Dessa bilder kommer upp i huvudet på mig så många gånger även nu när jag är vuxen och det förföljer mig oavsätt hur jag gör för att glömma , och tydligen så kan jag inte det hur mycket jag än försöker att göra det..
Jag kommer ifrån före detta Jugoslavien..Vi var sju länder som kallade sig för Jugoslavien och vi var så mäktiga och så rika men på grund av åsikter om hur man ska styra ett rikt land så gick väll något isär där så började politikerna att bråka och då började krig..
Min mamma jobbade inom riksdag och hon reste mycket men nu bodde hon i Sverige och arbetade inom ambassaden och jag var kvar nere i Jugoslavien/Bosnien&Herzegovina/ Huvudstaden Sarajevo..
Jag bodde kvar med min mormor och min moster på grund av att jag skulle avsluta min skola och sedan så skulle jag flytta till min Mamma.....
Jag pluggade Svenska nere eftersom jag gick i en privat skola då jag kunde inte gå i en vanlig skola på grund av vad mina mamma och pappa arbetade med..
Jag var inte så gammal heller men jag kommer ihåg att vi satt i klassrummet och vi lyssnade på musik åt godis och målade ..In rusar en massa män med vapen och dom började att evakuera oss för att vi var barn till dom som styrde landet..
¨Jag kommer hem och jag ser min mormor gråta och min moster står och tittar ut genom den franska balkongen...
Varför är dom ledsna vad händer?Var ska jag få svar vad vad vad?
Jag ville skrika och vid den tidpunkten så behövde jag min mamma mer än någonsin men hon var inte ens í landet..
Min mormor kallade på mig och jag satte mig i hennes knä och jag tittade på två världens mest underbaraste ögon som sa till mig att vara lugn och att allt kommer att ordna sig men att ingen kommer ut ifrån Sarajevo för att det är krig..
KRIG???skrek jag KRIG????
Vad menar dom med det?Varför?Mormor försökte att förklara och jag fattade men jag ville inte förstå varför just krig?
Dagarna gick och många saker hände men detta var en av dom värsta i mitt liv..Jag har blivit knivhuggen och det har lämnat en stor inverkan på mig, men detta förföljer mig mer än något annat då jag kan se det när jag blundar , när jag sover eller när jag tänker mig bort långt långt långt.
Ja krig, ingen mat,inte gå ut ingenting sitta och be till Gud att få överleva ännu en dag för att kunna leva och se dom som man älskar mest..
Ingenting var sig likt och där finns inget som kan få mitt minne att blekna bort så jag fortfarande kan se allt klart men jag önskar att jag kan tänka på något annat då jag blundar men det går inte..
Jag har berättat denna storryn innan men det är som jag säger jag kan inte glömma den och jag kan inte vara fri..
Jag hörde på nätterna hur kvinnor våldtogs då fängelset var i närheten fast nu blev det annorlunda med tanken på att soldaterna hade bosatt sig där och där fanns inga fängelse då alla jävla psykopater var ute i det fria det var ju krig för guds skull!!!
En dag så satt jag i parken och lekte med mina dockor och min mormor började att kalla på mig att komma hem på grund av att dom började att skjuta samt att solidaterna körde ute på gatan..Jag skippar detaljerna men jag kommer fram till min port är nästan framme och då ser jag en bil komma och en kvinna med lockigt mörkt hår och en vit blodig skjorta barfota blev utslängd ifrån bilen en bit ifrån mig..Hon började att krypa mot mig och försökte att titta på mig.. Då såg jag hennes svullna ögon och hennes spräckta läpp som darrade lätt..
Hon bad mig att gå in och springa men mina ben ville inte..Jag kommer ihåg att jag tänkte i den stunden om det var det som hände med henne i fängelset???
Hur många till fanns det? Soldaten titta på och log..Han frågade om jag ville se något roligt tramppade på hennes rygg med sin fot och skrattade..Jag var förskräckt..Han tog pistol och siktade mot hennes huvud och sedan så tryckte han av...
Det finns ingen mening med att berätta vad som hände sen då jag försöker att lösa detta nu..Ännu en gång så vaknade jag med panik i rösten och gråten i halsen..Jag är inte utvilad jag vill fly..Men vart ska jag gå???Hur
långt ska jag se detta? Hon dog hon finns inte , men varför drömmer jag än om henne?
Jag skulle aldrig kunna skada en människa på det viset eller ännu mindre för den delen..Vart ska ens själ gå om man gör det?Är man nöjd med sig själv och kunde han sova gott på nätterna?
JAG KOMMER ALDRIG ATT FÅ SVAR MEN VAD SKA JAG GÖRA?
DÅ VAR DET VERKLIGHET MEN NU ÄR DET ÄN DRÖM SOM JAG INTE KAN HANTERA..
A